rebeccasochjohannasblogg

Denna vecka var jag vara med och meddela ett dödsbud. Det var nog något av det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Det var på jobbet. Till min brukare. Det var på mitt pass så jag var tvungen att vara med. Som tur var slapp jag säga orden. Vet inte vad jag skulle sagt i så fall. Hur säger man till en mamma att hennes son har dött? Efter vi meddelat vad som hänt gick den andra personalen och jag hade 10 timmar kvar att jobba. 10 timmar av tröstande. Och dagen eftert det skulle jag jobba i 13 timmar. 13 timmar till av tröstande. Känner mig nu så jävla sliten. Sånt här påverkar en som fan. I natt vaknade jag 3 gånger av att jag storgrät. Alla 3 gånger hade jag drömt att mamma dött. Usch, vill aldrig ha tillbaka denna vecka. I feel shit, and all I can do is feel it