2011-10-10
22:49:04
Rebecca och monsterälgarna
Klockan var väl cirka 00.30 när jag natten mellan lördag och söndag skulle gå den korta biten hem från Johanna. Jag gick där i mörkret och blicken och tankarna vandrade i väg i vanlig ordning. Jag beundrade stjärnorna och kände mig så där liten som man alltid gör när tusen stjärnor stirrar på dig i natten.
Samma väg som jag gått miljoner gånger kändes inte ett dugg annorlunda än vad den brukade göra. Helt plötsligt när jag kommer fram till toppen av backen ser jag något röra sig i mörkret framför mig. Sex blodtörstiga ögon borrar in sig i min själ. Jag fryser till, står där en stund och fattar inte riktigt vad det är som händer. Tre monsterälgar står kanske 20 meter framför mig. Det jag förvånas mest över är min egen reaktion. Fly eller fäkta? Är det så här jag ska dö? Hur snabbt kan egentligen tre älgar springa? Jag rör mig inte. Står som klistrad mot asfalten, som i någon annan värld. En av monsterälgarna tar några steg mot mig, jag backar ett steg. Monsterälgen tar ett till steg. Jag backar ännu ett steg. Jag vågar inte vända ryggen till och springa, så jag går med mycket små steg backlänges tillbaka mot Johannas hus. Jag vågar inte heller släppa monsterälgarna med blicken. Så där går jag i mörkret, backandes i extrem slowmotion. Jag plockar upp telefonen ur jackfickan och slår Johannas nummer. Jag märker förvåningen i hennes röst när hon hör att det är jag som ringer. Jag förklarar vad som helst och säger att jag kommer tillbaka. Det får jag. Men bultande hjärta skyndar jag mig sedan tillbaka till Johanna.
Cirka 10 minuter senare kör Johannas systers kompis hem mig i säkerhet.
Jag överlevde natten och tackar gud för detta.
Kommentera inlägget här:
